Några gånger i ens liv får man chansen att vara med om något speciellt. Mig har det hänt två gånger, den första historien om hur jag och killen jag dejtat i två månader (som numera är min man) bestämde oss för att bosätta oss i Luxemburg respektive Paris tar vi en annan gång för idag så ska jag berätta om huset på miljonen.Det är ett hus jag har tidiga minnen av. När vi barn var små i min familj brukade vi åka på bilturer på kvällen på sommaren. Tre syskon i baksätet med varsin glass och en runda bland fina hus efter att mamma och pappa slutat jobba. Gatan där det här huset ligger var favoriten. En villagata byggd kring sekelskiftet med tydliga influenser från Paris boulevarder med trädkantad gata och stora, pampiga hus. Det här gillade jag bäst, det var svagt skiftande i rosa, ibland mot aprikoshållet med vita putsade detaljer och renässansinspirerat. Det skulle kunna ligga i Italien, men det låg här, i Skövde.Under årens lopp har jag tittat till det då och då när vi varit hemma och hälsat på, lite som en gammal vän. Huset såg mer och mer bortglömt ut med åren och det gjorde lite ont i magen att se. Men så, en dag i höstas fick jag en länk av min man; huset låg som kommande hos en av de lokala fastighetsmäklarna. Oj, vilken chans tänkte jag. Synd att vi inte har planer på att flytta till Skövde.Men som sagt, ibland får man chansen att vara med om något särskilt. Huset har ägts av en och samma familj i 120 år. Var det vår tur nu att få förvalta det? Efter att hela min familj gått på visningar i juni och juli, efter familjeråd och funderingar så bestämde vi oss för att våga. Och nu är huset vårt, och en ordentlig resa väntar. Allt behöver i princip göras. Huset har många skador, och det är riktigt stort. Men ni kan säkert se potentialen, precis som vi. Vi har valt Villa Aurora som arbetsnamn; Aurora som betyder morgonrodnad, som färgen på huset, och samma namn som Törnrosa – en sovande skönhet.
